farangensam

I förra veckan var vi några dagar i Hua Hin för att titta på hus. Husköp blev det inte. Kanske mest beroende på min irritation över att ha en hel släkt i släptåg. Jag tror att vi var en 15 personer som åkte runt och jag förevisades hus som inte var färdiga och dessutom dyrare än vad som förespeglats tidigare. Låt mig lämna detta pinsamma och olidliga äventyr med tystnad. Första kvällen besökte vi den restaurang som Mai jobbat på flera år tillbaka i tiden. Med oss hade vi ytterligare 15 personer och 4 som via telefon beställde "take away" eftersom farangen betalade. Var jag tillfrågad om detta? Vad tror ni? Nä förstås inte. Är man vit är man rik och ska betala. Notan gick på nästan 6 000 Bath men Mais gamla arbetskamrater var hyggliga och gav oss 10% rabatt. Jag såg att det verkligen fanns starka band mellan hustrun och hennes forna arbetskamrater som verkade uppriktigt glada över att hon träffat mig och kommit ur fattigdomen.

 

Nästa dag, efter det där som jag förbigår med tystnad, så åkte sällskapet till beachen där jag fick bada och simma. Nu var jag riktigt lycklig.

 

Efter maten fastnade vi  i en diskussion om vad som krävs för att komma ifrån fattigdomen. Jag sa; Ni måste vilja kommunicera, lär er språk så länge ni bara talar thai kommer ni ingen vart. Sedan måste ni ha lite tur också och hitta de rätta personerna som är villiga att satsa på er. Jaha sa de yngre i sällskapet vilka språk ska vi lära oss? Beror på vart ni tänkt er i världen. Engelska är nummer 1 oavsett vad ni tänker göra. Det är så vi umgås på detta jordklot. Ska ni stanna i Thailand så kommer de stora turistströmmarna från Japan, Kina och Korea. Ska ni till Europa  eller Amerika så är det tyska, spanska och franska som gäller. Sedan är det alltid bra att bättra sina kunskaper i grannländernas språk. Jag t.ex. förstår rätt bra båda norska och danska och kan några substantiv på finska och estniska. Ni borde kunna de laotiska skiljaktigheterna och kanske bättra på khmer(kambodjanska). Mmmmmm sa menigheten. (Thai och Lao är nästan samma språk. Man har samma öh? alfabet/runskrift.)

 

Gud eller Buddha hör bön för precis när vi skulle gå så kom hon som serverade oss och sa att hennes man var svensk och att hon kunde lite svenska. Hon sa sedan att dessa två är från Norge. Där satt ett norskt par som var i samma ålder som jag. Vi hade ett hyggeligt snakk. Det var första gången de var i Thailand och jag berättade lite om mina erfarenheter. Paret var från Svolvaer ute på Ofotenhalvön. Han frågade vad jag jobbade med. Handelsbanken sa jag. "Oh, Handelsbanken är kjempebra. Du, for at si det rakt utt. Nordea är bare dritt. De legger ner sitt bankkontor i Svolvaer och folk är så sint" Handelsbanken öppnar nya kontor medan di andre legger ned". Vi bytte visitkort. Han, John-Arne Storhaug jobbade som fiskeriansvarlig (?) för Lofotenposten och vi skulle snakkes när vi är tillbaka i Skandinavia. Mina thaisläktingar bara gapade.

 

Sånna här saker sprider sig och tillbaka i byn kom en yngre kvinna igår och frågade om jag inte kunde läsa några papper som hennes patient fått från Tyskland. Patienten är den gamla dam som jag satt och talde tyska med för 1½ år sedan. Hon var då så fattig och sjuk att hon bara ville komma till Buddha (alltså dö). Hon hade då en änkepension på  10 € varje månad från Tyskland. Nu hade hon fått en massa papper från Tyskland och synen var inte bra och läsa tyska hade hon aldrig gjort. Jag började läsa högt på min skoltyska med en knäpptyst publik på 4 personer runt om mig. Kortfattat så var de 10 sidorna från ränteberäkningsverket i Tyskland där man bad om ursäkt för att man inte betalt ut den pension hon var berättigad till för de år hon jobbat i Tyskland. Hon skulle dessutom få ränta på den innestående pensionen som inte var utbetald på nästan 5 år. Ett engångsbelopp på dryga 35 000 € och därefter 919 € per månad livet ut. Gissa om alla blev glada. Ibland är det faktiskt riktigt kul att få lämna positiva besked. Återigen ett bra exempel  på hur bra det är att kunna språk.