farangensam

Vi landade av nästan en timma innan utsatt tid. Det verkade som piloterna på planet planerat att lägga sig någon form av jetström som skjutsade iväg oss med en dj--la fart mot Bangkok eftersom det var lite småskakigt hela tiden.

 

Nåja passdeklarationen och bagagetutlämningen fungerade smidigt. När vi väl kom ut i ankomsthallen stod det 23 bybor och väntade helt stumma på oss. Jag sa: "Sawadee khap took kun" vilket blir ungefär Hej på er allihopa! Det var mycket märkligt eftersom även Mai tystnade och hon blev helt plötsligt lika blyg som sina släktingar. Efter ett gemensamt tigande i cirka 10 minuter började ett litet småpratande komma igång. Det visade sig att vi väntade på andra släktingar som skulle avhämta paket till andra delar av landet. När det var utlämnat började vi långsamt bege oss mot minibussen. Men herregud 23 personer i en buss för 14 personer. Mina farhågor kom på skam eftersom ytterligare 2 pickuper var med som tog vårt bagage och några släktingar som åkte thai style på flaket de 17 milen till byn.

 

 

 

Mai och jag behövde handla lite och därför gick vi in på Big C för att köpa tandkräm, munskölj, vatten, Coca-Cola, medicin och lite annat. Släktingarna passade också på att handla . Det visade sig sedan att det tydligen var meningen att jag skulle betala allas shoppingnotor som totalt uppgick till 35 000 Bath. Jag fick ett mindre hysteriskt utbrott på Mai och hennes släktingar om att upplysa mig om vad de tänkt sig och inte bara ta fram den ena välfyllda vagnen efter den andra.Några insåg nog att de gått över gränsen för min välvillighet och gick mycket rosa i ansiktet på långt avstånd ifrån mig. Jag behövde äta frukost/lunch eller nattamål vad nu min kropp var inställd på. Några barnen följde med och vi åt kycklingburgare på KFC.

 

 

Det har sedan visat sig att de flesta i byn lider nöd. Ingen svälter men de får inte tillräckligt med näring i sig. Vi har därför varje dag låtit de som åkt med oss få äta sig mätta på KFC eller MK när vi gjort olika ärenden. Jag har väl sagt tidigare att man är aldrig ensam i Thailand. När Mai och jag ska göra något är vi alltid mellan 5 till 20 personer. Igår t.ex.åkte vi och badade i en swimmingpool vid ett hotell. Vi var 5 vuxna (varav jag den ende simkunnige) och 8 barn.

 

 

Efter det blev det KFC vilket kostade mig cirka 1 000 Bath dvs en dryga 200 svenska kronor. Det är en ganska billig penning för att utfordra 13 personer. Det går inte att ta miste på glädjen och livsglädjen när de för första gången på mycket länge får äta sig mätta.Vid tidgare utflykter under veckan har det visat sig att det är första gången för många personer som de får äta på MK. Lite läskig känsla eftersom jag har ätit där fler gånger än vad de har gjort som bor i Thailand.

 

 

Troode väl inte att ryktena om att folket i byn blivit ännu fattigare och nästan svälter. Tyvärr är det sant! Flera personer som tidigare såg välnärda ut är idag trådsmala. Mer om det senare. Idag var det väckning klockan 06.00 och ut med våffeljärn och medhavda pulverpaket samt blåbärssylten från Sverige för att kunna utfordra en del av skolbarnen innan skolbussarna kom.Jag dukade upp attiraljerna i familjens "salla" ungfär som lusthus i Sverige fastän på thailändska. Gud, Buddha och mina säkerhetskollegor må ursäkta för den läskiga elkopplingen som var ojordad, utomhus och tidvis i ösregn. För er som inte hört det förut; "This is Thailand, you should to know!"

 

 

Efter 33 våfflor och 1½ blåbärsyltburk började åskan komma läskigt nära och vi avbröt gräddandet. Till min stora glädje såg jag hur de som ätit av våfflorna helt plötsligt sken upp och fick ett stort leende i ansiktet och ögona fick liv. Det var alltså en ganska ögonblicklig reaktion på att få energi i sig.Jag hade laddat med lite extra smör och det var nog vad byborna behövde. Ikväll ska vi fortsätta gräddandet om vädret tillåter.

 

Rubriken har inget att göra med min vikt som stadigt kretsar kring 130 kilo (tyvärr!).Nä denna gång handlar det om vårt bagage som vi tillsammans med Lamai skulle checka in på Arlanda.Vi tre hade alltså cirka 130 kilo bagage med oss.Jodå det är sant.Jag kan väl inte påstå att mannen i incheckningsdisken på Arlanda hoppade jämnfota av glädje när han såg oss komma med två överfulla bagagevagnar och plastpåsar i nyporna. Jag hade dessutom en väl lastad ryggsäck.

 

Med en något uppgiven min och en stor suck började den stackars tjänstemannen den långa och mödosamma proceduren att checka in oss. Jag försökte muntra upp honom med att vi hade en hel del kläder till fattiga personer i min frus hemby varpå han sa att: "det säger alla". Han sa att Thai airways gärna vill hjälpa thailändska medborgare och att vi i så fall ska be Thai airways i Stockholm om lov att ta med extra bagage. Då kan man få ta med 10 kilo extra.

 

Mai och jag hade biljetter i preminium economy och kunde således ta 30 kilo var. Lamai som hade economy kunde bara ta 20 kilo; alltså totalt 80 kilo.Nu upptäckte mannen att jag hade Thais bonuskort som SILVER member vilket gav ytterligare 10 kilo för mig. Sedan kunde han enligt instruktionerna från Thai airways ge OK på ytterligare 1-2 kilo per person vilket gav Mai och mig totalt 75 kilo. De ytterligare 25 kilo vi hade i så kallat handbagage låtsades vi inte om. Där är gränsen 8 kilo per person.Det fanns en slags underliggande förståelse att vi alla tre hade väldigt rymliga samveten. så rymliga att 9 kilo bara försvann.

 

När vi sedan kom till Lamai började suckandena om. Vi la upp hennes två resväskor på 28 kilo. I nyporna står hon dessutom med två jättestora plastkassor med lite damskor och dockor(!) Tjänstemannen sa till mig att se till att packa om vilket damerna resolut satte sig och gjorde framför incheckningsdisken till royal silk  dvs first class. Jag lovar att det inte tog många sekunder innan vi vänligt men mycket bestämt blev ombedda att flytta åt sidan. Jag gjorde min ståndpunkt väldigt klar för damerna och Mai sa bara I know, I know, I know. Med en resväska på nästan  22 kilo och ytterligare 1 handbagage på säkert 10 kilo och 1 plastbag med dockor, kom en mycket nöjd min över den stackars prövade tjänstemannens ansikte. Han önskade oss uppriktigt (tror jag iallafall) en trevlig resa och semester. Förmodligen var han bara glad att bli av med oss. Vi fick OK att åka och att checka in de två svenska flaggorna med tillhörande fästen var en baggis. Säkerhetskontrollen gick igenom utan problem för någon av oss. Sällan har väl en räkmacka och en stor stark smakat så gott. Nu kunde semestern börja. 

 

Ombord på flyget satt Mai och jag i premium economy och Mai njöt i stora drag av all god mat och att få åka tillsammans med mig. Vi hade ju bara gjort det en gång tidigare; när vi åkte ned första gången tillsammans i januari 2011. Jag njöt också av den goda maten, whiskeyn och ölen. Lägg märke till reklamen på Singhaburkarna. Ni vet väl att singha betyder lejon. Singapore = lejonstaden. Chokdee = Good luck= Skål