farangensam

Varför ska man titta på svenskTV när man är i Thailand. Jag känner inget behov av det. Och, jo jag testade lite på måfå under första veckan i byn. SVT Play fungerade utmärkt. Allt är ju eftersändningar utom rapportsändningarna som även går att se live. TV3 och TV6 PLAY fungerade bra liksom Kanal5s program. TV4 och SJUAN var däremot lite kinkigare och man skulle betala för en hel del. Nu har jag sett att det finns något som kallas slingbox som lär vara utmärkt för oss med landsställe i sydostasien. Ni som är intresserade kan kolla på www.slingbox.se

 

Om ni ringer med Thailandska kontantkort så se till att stänga av dataöverföringen för annars tickar bathen bort med en jäkla fart. Halebop i Sverige har fri surf men det har inte AIS här i Thailand. Något frun och jag fick erfara. De flesta ställen och familjer har trådlöst Internet så utnyttja Wifi så mycket det går. Då är det helt gratis. Utnyttja sedan även TANGO när ni ringer. Det är som Skype fast knutet till ett telefonnummer. Vi har redan ringt flera videosamtal till Sverige helt gratis eftersom Tango liksom Viber utnyttjar Wifi. I Sverige laddar ni via www.tango.se

 

 

Vi har varit rätt mycket på banken under tiden nere i Thailand. Eftersom frun är kund hos SCB (Siam Commercial Bank) så tyckte även jag att det var dags när vi behövde lite pengar för kontantinsatsen till huset vi skulle köpa i Hua Hin.

 

Sagt och gjort. Vi tog oss ner till det stora bankkontoret på Petchakasem road här i Hua Hin. Precis som flera av Handelsbankens kontor så fanns självbetjäningsautomaterna i gatunivå medans trappor ledde till själva banksalen 1 trappa upp. Alla banktjänstemän/kvinnor har företagskostym/dress. Alla kvinnor går i snäva violetta kjolar och styltar omkring med högklackade svarta skor. Blusarna är också lika. Männen likaså i violetta kostymer utom managers som har svarta kostymer för några chefskvinnor har jag inte sett. De kanske finns men jag har inte sett dem.

 

Nåja, öppna konto och utlänning. Okej? Först passet som studeras noggrant sedan vill hon se vårt vigselbevis och personbevis dvs hon verkar föga intresserad av mitt från Skatteverket men däremot Mais thailändska och hennes thailändska id-kort. Sedan kommer en ny bekymrad min. Finns det någon som kan intyga att ni verkligen är ni?

 

KhunPet säger hustrun och den kvinnliga tjänstemannen skiner upp. LungChrister säger jag och nu skrattar hon. Jodå Pet är en stor och viktig kund och om vi umgås med Pet och Christer så är det inga problem. Att jag sedan jobbar på en svensk bank gör allt ännu enklare.Det är en förbaskat massa papper som ska fyllas i med min och Mais namnteckningar. Finns det något äktenskapsförord undrar hon. Ja, säger jag men det är i Sverige och på svenska. Hon vill ändå ha det för det är inte meningen att Mai ska få hälften av mina besparingar vid en eventuell skilsmässa. Hon uppmanar oss också att registrera vårt äktenskap i Thailand. Surprise! För dessa frågor och uppmaningar hade jag inte förväntat mig. Vi måste sätta in minst 500 Bath också. Inga problem säger vi. Det här att öppna konto går väl mycket snabbare i Sverige säger hon. Jaaaaa, säger jag. Nu är det klart säger hon efter en dryg halvtimmas arbete. Men....

 

Var är ATM-kortet säger jag. Vill du ha kort också säger hon. Ja. Ny bekymrad min kommer över hennes ansikte. Det kostar 190 Bath per år och då ingår en olycksfalls- och sjukförsäkring. Det blir 15-16 Bath per månad alltså mindre än 4 svenska kronor. Taget, säger jag. Passport säger hon. Så börjar proceduren om. Efter en 15 minuter och 2 namteckningar till så har jag mitt Master Cardkort och får själv välja och knappa in PIN-kod. Sedan kommer ett stort leende över hennes ansikte och nu vill hon gärna visa hur thailändska ATM-maskiner fungerar. Hon följer oss ut och ned för trappan till ATM-maskinen. Normalt får man bara ta ut 20 000 Bath per kort och dag säger hon men efter att åter ha lånat mitt pass och knappat in mitt passnummer och sin tjänstekod kan hon tillfälligt höja uttagsbeloppet till 200 000 Bath per tillfälle. Bra att veta för viktiga kunder. Efter detta tar vi farväl av varandra och en timme efter vår ankomst är jag en erfarenhet rikare av hur det fungerar i Thailand.

 

 

Vi har ju som jag antydde besökt flera lokalkontor och det som kan skilja är att på landsbygden har man en kundmottagare ute i banklokalen som hjälper kunderna att fylla i blanketterna eftersom många varken kan läsa eller skriva. Något jag uppskattar är att det alltid finns kundtoaletter på bankkontoren. Ligger kontoret i ett shoppingcenter finns alltid gemensamma kundtoaletter som är fräscha och gratis. Tillsynen av toaletterna är exemplarisk. På de mera fristående bankkontoret finns också kundtoaletter. Många gånger serveras förfriskningar i form av vatten eller iste. Det är varmt i Thailand!!

 

Något som också skiljer sig är att det alltid finns en beväpnad vakt på kontoret. Bankrån visas upp i TV  där polisen har ett stående inslag över dagens tillslag mot brottslingar. Brottslingar ska förödmjukas och bakbundna med var sin polis bakom sig visas ansiktena upp på dagens fångst och pressen får ställa frågor till brottslingarna som om det vore en presskonferens.

 

Ett stort bankrån inträffade för någon vecka sedan. Bevakningskamerornas filmer rullades upp flera gångar i TV medan bankpersonalen skakad och chockad intervjudes av journaslisterna. En slags Efterlyst i kubik. Jag gillar inte denna närgångna granskning av människor som råkat ut för ett rån. Ibland känns landet lagom riktigt bra. 

Rubriken hänvisar inte till vad biträdet sa i Farmacy på Tesco Lotus i Khlong Lang härom dagen. Hon tyckte att Mai och jag var ett sånt vackert par att vi borde ha barn tillsammans. Jag sa att vi redan hade tre var. Varför inte ha några tillsammans sa hon? I am old försökte jag. Ha-sipp-håkk. Hah sa biträdet that is nothing in Thailand. You will have so beautiful children together.

 

Mai hade ju en dotter till som jag inte visste om förrän i våras och varför hon inte avslöjat det tidigare har sina rutiga orsaker och randiga skäl. Hur som helst heter hon Jaruwan och nickname är Fön (Fern). Hon fyllde 17 år i maj och ska komma till Sverige innan hon blir 18 år hoppas vi. Vi hade träffats när hon fyllde 16 år i maj förra året men ingen avslöjade då för mig att hon var Mais dotter. Nu har vi fått en chans att träffas och talas vid.

 

Trots att hennes engelska inte är den bästa har vi verkligen blivit bästa vänner och skojar med Mai. Även hustrun ser och hör att Fern är lycklig och har kul i min närvaro. Det yttersta beviset är att hon gärna vill vara med oss. Jag har gjort klart för henne att om hon ska komma någonstans i världen åker hon till Sverige när VISAt blir klart. Stannar hon kvar lär hon alltid förbli fattig. Jag har också gjort klart att detta är hennes chans och att jag inte tolererar någon slöhet i Sverige utan att hon faktiskt studerar och kommer tillbaka som en vinnare. Detta något som även Mais brorsor lyssnade till och via Mai har jag fått veta att de också, mycket gjort klart för Fern, vilken chans till en förändring av livet detta är.

Jag har tre underbara flickor sedan tidigare äktenskap. Även bonusbarnet Mia och hennes dotter Nova har jag tagit till mitt hjärta. Att nu få ytterligare ett bonusbarn förutom Boonwarut och Duangkamol som jag visste om sedan tidigare är bara ett plus. Fern håller redan på att lära sig namnen på sina styvsyskon; Linnea, Katarina och Kristina stapplar hon fram. Bra säger jag. Fern keng! (Fön är duktig) Det håller på att bli en jättestor familj även i Sverige. Om Linnea skulle vilja komma som backpacker till Thailand vill hon gärna träffa henne och försöker således lära sig lite mer om syrrorna i Sverige samt bruscha up engelskan.

 

I förra veckan var vi några dagar i Hua Hin för att titta på hus. Husköp blev det inte. Kanske mest beroende på min irritation över att ha en hel släkt i släptåg. Jag tror att vi var en 15 personer som åkte runt och jag förevisades hus som inte var färdiga och dessutom dyrare än vad som förespeglats tidigare. Låt mig lämna detta pinsamma och olidliga äventyr med tystnad. Första kvällen besökte vi den restaurang som Mai jobbat på flera år tillbaka i tiden. Med oss hade vi ytterligare 15 personer och 4 som via telefon beställde "take away" eftersom farangen betalade. Var jag tillfrågad om detta? Vad tror ni? Nä förstås inte. Är man vit är man rik och ska betala. Notan gick på nästan 6 000 Bath men Mais gamla arbetskamrater var hyggliga och gav oss 10% rabatt. Jag såg att det verkligen fanns starka band mellan hustrun och hennes forna arbetskamrater som verkade uppriktigt glada över att hon träffat mig och kommit ur fattigdomen.

 

Nästa dag, efter det där som jag förbigår med tystnad, så åkte sällskapet till beachen där jag fick bada och simma. Nu var jag riktigt lycklig.

 

Efter maten fastnade vi  i en diskussion om vad som krävs för att komma ifrån fattigdomen. Jag sa; Ni måste vilja kommunicera, lär er språk så länge ni bara talar thai kommer ni ingen vart. Sedan måste ni ha lite tur också och hitta de rätta personerna som är villiga att satsa på er. Jaha sa de yngre i sällskapet vilka språk ska vi lära oss? Beror på vart ni tänkt er i världen. Engelska är nummer 1 oavsett vad ni tänker göra. Det är så vi umgås på detta jordklot. Ska ni stanna i Thailand så kommer de stora turistströmmarna från Japan, Kina och Korea. Ska ni till Europa  eller Amerika så är det tyska, spanska och franska som gäller. Sedan är det alltid bra att bättra sina kunskaper i grannländernas språk. Jag t.ex. förstår rätt bra båda norska och danska och kan några substantiv på finska och estniska. Ni borde kunna de laotiska skiljaktigheterna och kanske bättra på khmer(kambodjanska). Mmmmmm sa menigheten. (Thai och Lao är nästan samma språk. Man har samma öh? alfabet/runskrift.)

 

Gud eller Buddha hör bön för precis när vi skulle gå så kom hon som serverade oss och sa att hennes man var svensk och att hon kunde lite svenska. Hon sa sedan att dessa två är från Norge. Där satt ett norskt par som var i samma ålder som jag. Vi hade ett hyggeligt snakk. Det var första gången de var i Thailand och jag berättade lite om mina erfarenheter. Paret var från Svolvaer ute på Ofotenhalvön. Han frågade vad jag jobbade med. Handelsbanken sa jag. "Oh, Handelsbanken är kjempebra. Du, for at si det rakt utt. Nordea är bare dritt. De legger ner sitt bankkontor i Svolvaer och folk är så sint" Handelsbanken öppnar nya kontor medan di andre legger ned". Vi bytte visitkort. Han, John-Arne Storhaug jobbade som fiskeriansvarlig (?) för Lofotenposten och vi skulle snakkes när vi är tillbaka i Skandinavia. Mina thaisläktingar bara gapade.

 

Sånna här saker sprider sig och tillbaka i byn kom en yngre kvinna igår och frågade om jag inte kunde läsa några papper som hennes patient fått från Tyskland. Patienten är den gamla dam som jag satt och talde tyska med för 1½ år sedan. Hon var då så fattig och sjuk att hon bara ville komma till Buddha (alltså dö). Hon hade då en änkepension på  10 € varje månad från Tyskland. Nu hade hon fått en massa papper från Tyskland och synen var inte bra och läsa tyska hade hon aldrig gjort. Jag började läsa högt på min skoltyska med en knäpptyst publik på 4 personer runt om mig. Kortfattat så var de 10 sidorna från ränteberäkningsverket i Tyskland där man bad om ursäkt för att man inte betalt ut den pension hon var berättigad till för de år hon jobbat i Tyskland. Hon skulle dessutom få ränta på den innestående pensionen som inte var utbetald på nästan 5 år. Ett engångsbelopp på dryga 35 000 € och därefter 919 € per månad livet ut. Gissa om alla blev glada. Ibland är det faktiskt riktigt kul att få lämna positiva besked. Återigen ett bra exempel  på hur bra det är att kunna språk.

Jag känner mig ibland som Strindberg på Kymendö när jag befinner mig i Mais hemby Tung Bua Ngam. Det finns saker, personer och händelser som jag gärna skulle skriva om men som nog skulle få stora konsekvenser.Lite vågar jag nog skriva ändå.

 

Med ett visst inre skratt kom jag att tänka på John Cleese karaktär Basil Fawlty i Fawlty Towers som tyckte att en av hotellets gäster såg ut som en apa. Kan inte undgå att tänka på hur olika fort vi människor förändrats. Vi vita t.ex. har ju enligt de senaste rönen vandrat under 10 000 år från Afrika och blivit vita och blåögda. Här i byn finns några unga män som evolutionen gått långsamt fram med. Hela ansiktet är hårigt och de påminner till en  del om Australiens urinnevånare.

.

I måndags vaknade jag med ordentlig huvudvärk och inte blev det bättre av att några bybor satt på vårt hus framsida och diskuterade med full ljudvolym (som thaier alltid gör åtminstone ute på landet). Hörde jag inte en väldigt bekant röst. Bäst att gå ut och titta.

 

Jodå där satt Mais moster Manee. Hon har en röst som skär som en svetslåga genom allt levande och dött. Den gälla rösten smattrar fram ett staccatoartat prat som är omissigenkännligt. Anledningen till hennes och de andras upphetsning var dagens kommande lottdragning i det nationella lotteriet som sker den 1 och 15e i varje månad. Klockan 15.00 stannar Thailand och alla lyssnar på resultatet i radio. Alla pratade tydligen om vad de skulle göra för vinstpengarna. Min kommentar blev förstås "om ni låter så här nu hur ska ni då låta om ni verkligen har vunnit?" Alla skrattade för här förstår vi varandra.

 

Jag tillfrågades vilka slutsiffror jag trodde skulle vinna mellan 00 och 99. Jag sa att jag tror på hårt arbete när det gäller att bli rik och inte på tur i lotterier. Ja ni falanger skrattade byborna utom Mai som alltid måste ta sin makes sida. I det här fallet var det inget problem. Hon gillar varken gambling eller alkohol vilket jag är mycket glad för. Nå sa jag hur mycket kan ni vinna. Jo förstår du om du satsar 10 Bath så kan du vinna hela 5 000 Bath. Då skrattade jag. 5 000 Bath? Om ni får 1 miljon Bath kan jag förstå er upphetsning vilket motsvarar 250 000 kronor ungefär men 5000 Bath som är 1 250 kronor är väl ingenting att bli så upphetsad över.

 

Varför pratar ni thaier så mycket om pengar, ni har ju aldrig några, sa jag provocerande. Några ville nog säga mig ett sanningens ord men den asiatiska artigheten påbjuder hövlighet och jag vet från hustrun att flera bybor lyssnar mycket noga på vad jag säger och tycker att jag har kloka och vettiga idéer.

 

 

Idag frågade jag Mai om någon hade vunnit något i måndags. Jodå lillbrorsan Thanoo hade vunnit 2 000 Bath på satsade 10 Bath och någon annan hade vunnit hela 5 000 Bath på satsade 20 Bath.Jag kan bara buga mig och gratulera de lyckliga vinnarna för varje Bath är välkommen i de fattiga hemmen här i byn men rika lär de aldrig bli. Tyvärr!

 

En av de mindre smickrande dagarna i mitt liv inträffade igår lördag. I torsdags glömde jag ta min dagliga dos whiskey och således startade fredagen med rännskita och eftermiddagen tillbringade jag sovande med den effekten att jag låg vaken hela natten till lördag morgon och kunde inte behålla det vatten jag intog.

 

Hustrun tog mig till doktorn på ett litet privatsjukhus 25 km härifrån. Det här blir dyrt sa hustrun. De tar 3 000 Bath bara man går in. Mmmmmm sa jag. Vid 7-tiden trädde vi in. Det första sköterskan frågade om var mitt pass och vad som var fel på mig. Hon kunde ingen engelska alls. Hon frågade var jag kom ifrån, Sweden sa hustrun. Efter att ha tittat igenom passet frågade hon hur gammal jag var. "66 år?" Nooooo! "36 år?" Nä för fasen Ha sipp håck (=56 år). Sedan skulle de av någon anledning väga mig. Jag tänkte att det här blir kul när jag såg att vågen var av mycket gammal modell som gick till 120 kilo där en nål stack ut.Så fort jag steg upp på vågen så for visaren iväg med en hastighet som nog bara NASAs Voyagerfarkoster uppnått. Visaren hoppade således över stoppnålen och ställde sig efter varvning på 30 kilo. "Låjj ha sipp (150) sa två kvinnliga sköterskor och en fet manlig. Noooo, låjj sam sipp (130). "Ahhh, låjj sam sipp" repeterade tre sköterskor. "Falang put thai?" Put thai nitt nåj sa jag.

 

Nu var det dags att gå till nästa station där den feta manliga sköterskan skulle ta min puls och blodtryck som var alldeles normalt. Sedan fick vi sitta ned igen. Nu återkom den första sköterskan med mitt utskrivna patientkort. Mitt födelsedatum hade nu fastställts till den 1 januari 1990. Min ålder var nu nu 22 år. Två sköterskor visade mig till doktorn som satt i en öppet kontorslandskap på andra sidan entrén.

 

 

So, you are from Germany! Nooo, Sweden. Ahh Sweden I have been working in Norway your neighborcountry. OK. jag förklarde mina problem och läkaren sa snabbt att det helt enkelt är "food poisining". Tack vare att jag äter mediciner dagligen och ibland måste komplettera med syradämpare för magen så förstör det den starka syra som behövs för att döda en del enklare bakterier. Jag har helt enkelt lättare att dra på mig magåkommor.

 

Doktorn skrev ut 6 olika mediciner som skulle ta bort besvären och den svullna magen, återställa salt-sockerbalansen och avslutningsvis skulle jag få en injection för multibakteriella åkommer. Han gav också order om endast väl lagad mat, gärna western food, bara flaskvatten, ingen rå mat eller papaya (?). Allt detta skrevs ned på engelska medan hustrun fick dessa instruktioner på thai. Doktorns kvitto gavs till mig där min ålder nu skrevs 57 år.

 

 

En sköterska ledde mig nu till ett litet bås där jag beordrades upp på en brits och dra ned byxorna eftersom penecillinsprutan skulle ges i den aktre delen av kroppen. Medan sköterskan satte nålen i skinkan hörde jag hur det knastrade som från en kamera. Det var hustrun som fotograferade med mobilen. Hon valde att publicera "nakenbilderna" på mig från Pattaya dit dagens familjeutflykt skulle gå några timmar senare. Som ni förstår så var jag väl inte speciellt glad över kopplingen mellan spruta och Pattaya och jag skämtade bort det hela med kommentaren "Det här är inte att trakasera mig. Det här är att trakasera Internet! Det har kommit 24 kommentarer angående detta foto. Alla på thai. Jag har ingen aning hur eller om jag häcklas. Utflykten är en annan historia som jag kanske återkommer till.

 

Tillbaka till sjukhuset. Nu skulle vi vänta igen och vi hann knappt sätta oss förrän vi skulle gå till station 6 där kalaset skulle betalas. 3 000 Bath? Nä. Det blev 1 185 Bath (cirka 250 kronor) för doktor och mediciner. Jag betalade och sedan gick vi till luckan bredvid (station 7) där en sköterska delade ut medicinen. Allt på thai och hon kunde bara thai förståss. Tur att hustrun var med! Sedan kunde vi åka hemåt. Allt tog väl en 30 minuter. Det var 10 personer som arbetade på sjukhuset. Jag tror väl att vi kanske hade haft 3-4 personer i Sverige fast då hade jag inte fått alla medciner på en gång.